måndag 25 maj 2015

Våren tjugefemton, vad jag älskade

Igår var det sommar. Mitt barn sprang runt med röda kinder och bara fötter och kastade skor på folk. Alltså måste våren vara över. Alltså måste jag ta mig en titt på ett halvår som framlevts i ett musikaliskt vakuum. Av olika anledningar har jag inte orkat poppa tills jag droppat. Men jag hörde några bra låtar. Några galet bra låtar. Just nu lyssnar jag på en liten retare från en EP som kommer i höst, Jack Moy & Glöden heter bandet och det är ösig retrorock som får mig att dra på mig mitt bäst Free Energy-flin.

Men det hände mycket annat också. Carl Carlsson var den enda som drog mig ur dvalan, jag intervjuade honom om hans nya låt Flash & The Pan, den har jag spelat mer än nåt annat i vår och nu finns den äntligen på spotify. Lägg till den på era sommarlistor och lär er älska flöjt igen. Matt and Kim har släppt en ganska dålig skiva men en låt, Can you blame me, är medryckande radioblask av bästa märke, perfekt sommarhit. Passion Pit är alltid bra, jag älskar Lifted up (1985). Laser & Bas är Calle Lundgrens nya projekt efter att Vit Päls gick in i den stora sömnen ifjol. De har hunnit få ut en fullängdare som jag inte är helt galen i, konstigt nog, men det finns ögonblick av låtmagi som jag verkligen inte vill vara utan, t.ex. Kan du känna hur det blåser?

En väldigt indie, väldigt stillsam låt som jag gillar är Viola Martinssons Made of. The Vaccines har gjort några jättedåliga videor men deras låt Handsome är fullproppad med energi och melodi och ord. Svårt att riktigt förstå hur allt får plats på 2:13. En Drös Poeter, som gjorde en av förra årets bästa svenska låtar, fortsätter att leverera huvudstadsromantik med Kräver aldrig något av Stockholm.

Ett annat band som gillar Söder är Väg. De hette tidigare Road men det namnet var inte bra att ha på internet så det blev väg. I samma veva började de sjunga på svenska. Deras sjuttiotalsrock är kraftfull och medryckande, bäst är förstasingeln Hornstull. Gå och se dem på Tantoklafset på nationaldagen. Jag har också lyssnat på Cajsa Siik, Markus Krunegård, Fallet, Hanna Järver, Örnsberg och Jonas Bergsten. Och häromveckan kom en singel från Sthlmiana. Bandet spelade på Gordon för länge sen, ett och ett halvt år sen eller mer, och sen dess har jag längtat efter den här låten. Tusen heter den och är en litterärt bevandrad Mauro Scocco-pastisch. Och så är den fantastisk. "Nu står jag här i vimlet/ som inte längre tillhör mig/ under en blodröd strindbergshimmel/ vill jag bara hem till dig."

Här är Fallets låt Svinet, resten får ni leta efter själva, det mesta finns på spotify:

tisdag 19 maj 2015

Hipster Slayer - Animals like us

Våren är på väg att parkera längst in i ett jättelikt, dammigt garage (känner på mig att den här metaforen är på väg att vältra över och dö men jag kör på ändå, den här bloggen har ju ingen redaktör, det är bara jag och min glappande tangentbordskäft), det är bara ångor kvar i tanken och våren skulle behöva tvättas, ges en ordentlig översyn innan det är dags för sommaren att rulla ut på vägarna med nedvevad ruta och en ny singel av Hipster Slayer i högtalarna. Jag har inte skrivit om musik på hela våren. Nån sorts inre, svåråtkomlig kris, kanske. Men plötsligt orkade jag öppna sidan och skriva lite. Hipster Slayer råkade vara bandet i inboxen. Jag gillar verkligen deras nya, skitiga singel. Skulle gärna lyssna på den medan jag reste. Fast helst inte med bil, jag gillar inte bilar. Jag gillar metaforer. Och långsam pop, nånstans mellan dream och shoegaze. Bandet (har bara snabbdiggat lite gammalt på spotify) låter bättre nu än tidigare. De är inte särskilt hittiga, de gör musik som jag behöver men jag kan inte komma på någon annan som verkligen älskar det här. Ja, kanske Stereogum och Pitchfork och hela jävla Austin, Texas. Hoppas jag har fel. Hoppas de brejkar och får turnera sönder en gammal buss. Kör försiktigt, Hispter Slayer.

fredag 20 mars 2015

Carl Carlsson och de där grejorna vi lämnade bakom oss, långt bakom, visst?

Det är mer än två och mindre än tre decennier sen Carl Carlsson kom till världen. Han växte upp i en ort av den storlek som brukar benämnas håla av de som inte bor där eller de som flyttar därifrån. Ärla, söder om Eskilstuna. Dit vill han inte tillbaks och inte heller Eskilstuna vill han inte heller återvända. Men han han har svårt att släppa taget, det har vi alltid märkt som har lyssnat på hans medryckande poplyrik, hört hans sagor om ungdom och smällarna en får på vägen mot döden. Ifjol kom en mäktig popsingel, en stor låt. och sen var det tyst ganska länge. Jag har saknat honom en del och hoppats på att uppföljare var på väg. Och nu kommer det musik. Det är fortfarande poppigt, fortfarande hittigt på ett sätt som får mig att le lyckligt. Och det är fortfarande musik som blickar bakåt, mot uppväxtåren, mot de formativa åren, mot farsans skivback. Jag hörde hur läget var och det visade sig att det kändes lite mer uppåt än det har gjort, fast kanske inte lika uppåt som jag blev av att få en förhandslyssning på nya singeln, Flash & The Pan.

Gordon: Varför tog det så lång tid efter förra singeln?
Carl Carlsson: Vi la ner väldigt mycket jobb, tid och pengar på förra singeln. Och ungefär precis när vi släppte den gick jag in i en ganska djup ålderskris eller depression eller vad man skall kalla det. Jag vet inte själv. Jag sa upp mig från jobbet, jag slutade gå ut och slutade träffa vänner. Jag bara låg hemma i soffan och tyckte att allt var skit. Jag ville inte vara ute bland människor alls. Men jag bestämde mig för att jag kunde släppa allt, men inte musiken. Och jag brottas fortfarande med hjärspöken, men jag har lärt mig att tygla dem tillräckligt för att jag skall få ur mig låtarna.
Gordon: Hur mycket har CC ändrat sitt Sound sen starten? Finns det något kvar av Svart?
Carl: Musik är ju i konstant rörelse. Jag byter ju referenser hela tiden allteftersom jag går på upptäckstfärd i musikhistorien. När jag började skriva poplåtar var jag ju väldigt influerad utav göteborgspopvågen runt millennieskiftet. Låtarna jag släpper nu är skrivna under en period då jag var väldigt influerad utav 80-tal och Sydafrika. Sista året har det varit väldigt mycket 60- och 70-tal som rullat på stereon hemma. Och Anderna. Jag har lyssnat massor på Peruansk 70-talsfolk. Och samtidigt som man finner nya väger så är man ju alltid en sammanställning av alla vägar man tidigare vandrat. Så Svart finns med där inne under all ny yta.
Gordon: Hur cool blir releasefesten?
Carl: Det blir nog yoghurt och flingor i tv-soffan med min sambo efter att jag postat Spotify-länken på min facebook och inväntar lite obligatoriska kompis-likes. Har jag tur så får jag bestämma vilken film vi ska se. Men du har rätt. Jag kanske borde köpa en flaska champagne.
Gordon: Kommer du spela i Eskilstuna?
Carl: Jag jagar inte aktivt spelningar. Jag älskar att spela live men jag går oftast back rent ekonomiskt på att göra spelningar och för min del är det okej men jag känner ett ansvar mot musikerna att kunna erbjuda dem kompensation. Det är väldigt skickliga musiker jag spelar med och de avsätter tid för att repa och för att göra själva giget och jag tycker det är så himla skämmigt att be dem ställa upp på det gratis. Men vi är ett jävligt bra liveband så jag hoppas det blir något gig i sommar.

Snart kommer singeln, så ni också får en chans att höra den. Kom ihåg att pynta för den så Carl har råd med en flaska skumpa. Och tjata på er lokala promotor/bokare att de behöver ordna en konsert med Carl Carlsson. Gör't. Nu.

måndag 16 februari 2015

Fallet

Set var längesen jag hörde nåt från Östersund, om jag inte räknar Annika Norlin men jag har för mig att hon bor i Umeå. Hur som helst fick jag en liten promo från Emil Ljungström från bandet Fallet som är på gång med sin debutplatta. De är bra. Jag har inte hört fullängdaren än men förstasingeln heter Svinet och den är full av skitaktighet och melankoli och teenangst. Det sitter ihop på ett spännande vis, gitarrerna klagar medryckande och sången är inte för gnällig utan precis lagom gnällig (svårare balansgång än en kan tro). Rätt snart ska plattan ut, den 28:e är det releasefest och sen blir det en turné. Be er lokala rockklubb att boka in dem. Tuschteckningen på en fyr är omslaget till fullängdaren, det var den som gjorde mig intresserad nog att lyssna. En grym bild ska aldrig underskattas!

lördag 14 februari 2015

Boredomtapes to the rescue

Tanken var att jag skulle ta mig till Norrköping och gå på spelningar och njuta av Where's the music. Men livet slog till med lite jobb som varade långt in på kvällen. Inget att göra åt den saken. Men igår eftermiddag, när jag skickat in några översättningsjobb och kände mig allmänt utsjasad och låg behövde jag nåt. Och jag hade faktiskt fått en present. Gus Ring, som jag intervjuade i somras och som bland annat är med i ett väldigt rockigt band som heter Siberian, har också ett lo-fiprojekt och bara sådär, för att han är en grymt fin och bra person, så skickade han mig en kassett. Det låter väldigt mycket Lou Barlow om låtarna, lite Thom Yorke i sången ibland. Jag ställde bandaren i sovrummet och lade mig på rygg. Min femåring satt bredvid och bläddrade i en faktabok om Jupiter. Som mest består av väte. Efter en halvtimme var jag lycklig igen. Vad är väl en missad festival? Ibland kommer livet hem till en gammal indiefjant på besök i form av en bra kassett. Om ni vill ha en, inklusive handritat omslag, får ni höra av er till Gus Ring eller leta upp honom på hans nästa spelning i Norrköping i mars. Men nummer tretton får ni inte för den är min.

måndag 9 februari 2015

Where's the music - Min Stora Sorg

Anso Lundins alter ego Min Stora Sorg handlar mycket om röstens personlighet. Förra årets Döda mig har jag lyssnat på en hel del och den är ganska representativ för hur det låter om MSS. Ingenting är glatt och upplyftande, ens en liten stund. Fast det finns ändå andrum där, musikens melankoli och texternas inneboende svärta balanseras av skönhet och karisma som gör det till något mer än bara den trendiga dysterpop det kunde ha blivit. Nya singeln heter Nära dig och är full av pianoljud, rytmer och dova melodier. Genom alltihop flyter Anso Lundins röst. Det är mycket röst. Några syntslingor på det avger sammantaget en hel massa löften inför spelningen på veckans festival.

söndag 8 februari 2015

Founder Effect - skånsk popdebut

Studentrum! Jag lyssnar in mig på en debut-EP från Skåne, Founder Effect heter bandet och på deras fb-sida sitter halva bandet med en gitarr i knät i ett studentrumstypiskt kalt, vitt rum med snedtak och ordentligt ljusinsläpp. Betydligt fräschare än några av mina egna korridorsrum i Flogsta, Uppsala men nakenheten i miljön är så enkel som den bara är hos folk som skiter i allt vad inredningsteve heter för de bryr sig bara om att plugga, ligga, spela gitarr och försöka fatta vad allt går ut på. Svaret är förmodligen att skriva en perfekt poplåt. Arton år senare har jag inte hittat något mer begripligt svar än jakten på en perfekt låt. Founder Effect är inte där än. De gör medryckande, lätt americanastukad pop med enkel produktion och bra melodier. Det låter lite nittiotal, lite sjuttiotal och soundtrack till hollywoodfilm. Ganska mainstream fast ändå lite udda och det gillar jag. I höst är det meningen att en fullängdare ska dyka upp och jag ser fram emot den. Bästa spåret på EP:n är nog Fleetwood Mac-iga Friday night. Ja, det är det bestämt.