fredag 20 mars 2015

Carl Carlsson och de där grejorna vi lämnade bakom oss, långt bakom, visst?

Det är mer än två och mindre än tre decennier sen Carl Carlsson kom till världen. Han växte upp i en ort av den storlek som brukar benämnas håla av de som inte bor där eller de som flyttar därifrån. Ärla, söder om Eskilstuna. Dit vill han inte tillbaks och inte heller Eskilstuna vill han inte heller återvända. Men han han har svårt att släppa taget, det har vi alltid märkt som har lyssnat på hans medryckande poplyrik, hört hans sagor om ungdom och smällarna en får på vägen mot döden. Ifjol kom en mäktig popsingel, en stor låt. och sen var det tyst ganska länge. Jag har saknat honom en del och hoppats på att uppföljare var på väg. Och nu kommer det musik. Det är fortfarande poppigt, fortfarande hittigt på ett sätt som får mig att le lyckligt. Och det är fortfarande musik som blickar bakåt, mot uppväxtåren, mot de formativa åren, mot farsans skivback. Jag hörde hur läget var och det visade sig att det kändes lite mer uppåt än det har gjort, fast kanske inte lika uppåt som jag blev av att få en förhandslyssning på nya singeln, Flash & The Pan.

Gordon: Varför tog det så lång tid efter förra singeln?
Carl Carlsson: Vi la ner väldigt mycket jobb, tid och pengar på förra singeln. Och ungefär precis när vi släppte den gick jag in i en ganska djup ålderskris eller depression eller vad man skall kalla det. Jag vet inte själv. Jag sa upp mig från jobbet, jag slutade gå ut och slutade träffa vänner. Jag bara låg hemma i soffan och tyckte att allt var skit. Jag ville inte vara ute bland människor alls. Men jag bestämde mig för att jag kunde släppa allt, men inte musiken. Och jag brottas fortfarande med hjärspöken, men jag har lärt mig att tygla dem tillräckligt för att jag skall få ur mig låtarna.
Gordon: Hur mycket har CC ändrat sitt Sound sen starten? Finns det något kvar av Svart?
Carl: Musik är ju i konstant rörelse. Jag byter ju referenser hela tiden allteftersom jag går på upptäckstfärd i musikhistorien. När jag började skriva poplåtar var jag ju väldigt influerad utav göteborgspopvågen runt millennieskiftet. Låtarna jag släpper nu är skrivna under en period då jag var väldigt influerad utav 80-tal och Sydafrika. Sista året har det varit väldigt mycket 60- och 70-tal som rullat på stereon hemma. Och Anderna. Jag har lyssnat massor på Peruansk 70-talsfolk. Och samtidigt som man finner nya väger så är man ju alltid en sammanställning av alla vägar man tidigare vandrat. Så Svart finns med där inne under all ny yta.
Gordon: Hur cool blir releasefesten?
Carl: Det blir nog yoghurt och flingor i tv-soffan med min sambo efter att jag postat Spotify-länken på min facebook och inväntar lite obligatoriska kompis-likes. Har jag tur så får jag bestämma vilken film vi ska se. Men du har rätt. Jag kanske borde köpa en flaska champagne.
Gordon: Kommer du spela i Eskilstuna?
Carl: Jag jagar inte aktivt spelningar. Jag älskar att spela live men jag går oftast back rent ekonomiskt på att göra spelningar och för min del är det okej men jag känner ett ansvar mot musikerna att kunna erbjuda dem kompensation. Det är väldigt skickliga musiker jag spelar med och de avsätter tid för att repa och för att göra själva giget och jag tycker det är så himla skämmigt att be dem ställa upp på det gratis. Men vi är ett jävligt bra liveband så jag hoppas det blir något gig i sommar.

Snart kommer singeln, så ni också får en chans att höra den. Kom ihåg att pynta för den så Carl har råd med en flaska skumpa. Och tjata på er lokala promotor/bokare att de behöver ordna en konsert med Carl Carlsson. Gör't. Nu.

måndag 16 februari 2015

Fallet

Set var längesen jag hörde nåt från Östersund, om jag inte räknar Annika Norlin men jag har för mig att hon bor i Umeå. Hur som helst fick jag en liten promo från Emil Ljungström från bandet Fallet som är på gång med sin debutplatta. De är bra. Jag har inte hört fullängdaren än men förstasingeln heter Svinet och den är full av skitaktighet och melankoli och teenangst. Det sitter ihop på ett spännande vis, gitarrerna klagar medryckande och sången är inte för gnällig utan precis lagom gnällig (svårare balansgång än en kan tro). Rätt snart ska plattan ut, den 28:e är det releasefest och sen blir det en turné. Be er lokala rockklubb att boka in dem. Tuschteckningen på en fyr är omslaget till fullängdaren, det var den som gjorde mig intresserad nog att lyssna. En grym bild ska aldrig underskattas!

lördag 14 februari 2015

Boredomtapes to the rescue

Tanken var att jag skulle ta mig till Norrköping och gå på spelningar och njuta av Where's the music. Men livet slog till med lite jobb som varade långt in på kvällen. Inget att göra åt den saken. Men igår eftermiddag, när jag skickat in några översättningsjobb och kände mig allmänt utsjasad och låg behövde jag nåt. Och jag hade faktiskt fått en present. Gus Ring, som jag intervjuade i somras och som bland annat är med i ett väldigt rockigt band som heter Siberian, har också ett lo-fiprojekt och bara sådär, för att han är en grymt fin och bra person, så skickade han mig en kassett. Det låter väldigt mycket Lou Barlow om låtarna, lite Thom Yorke i sången ibland. Jag ställde bandaren i sovrummet och lade mig på rygg. Min femåring satt bredvid och bläddrade i en faktabok om Jupiter. Som mest består av väte. Efter en halvtimme var jag lycklig igen. Vad är väl en missad festival? Ibland kommer livet hem till en gammal indiefjant på besök i form av en bra kassett. Om ni vill ha en, inklusive handritat omslag, får ni höra av er till Gus Ring eller leta upp honom på hans nästa spelning i Norrköping i mars. Men nummer tretton får ni inte för den är min.

måndag 9 februari 2015

Where's the music - Min Stora Sorg

Anso Lundins alter ego Min Stora Sorg handlar mycket om röstens personlighet. Förra årets Döda mig har jag lyssnat på en hel del och den är ganska representativ för hur det låter om MSS. Ingenting är glatt och upplyftande, ens en liten stund. Fast det finns ändå andrum där, musikens melankoli och texternas inneboende svärta balanseras av skönhet och karisma som gör det till något mer än bara den trendiga dysterpop det kunde ha blivit. Nya singeln heter Nära dig och är full av pianoljud, rytmer och dova melodier. Genom alltihop flyter Anso Lundins röst. Det är mycket röst. Några syntslingor på det avger sammantaget en hel massa löften inför spelningen på veckans festival.

söndag 8 februari 2015

Founder Effect - skånsk popdebut

Studentrum! Jag lyssnar in mig på en debut-EP från Skåne, Founder Effect heter bandet och på deras fb-sida sitter halva bandet med en gitarr i knät i ett studentrumstypiskt kalt, vitt rum med snedtak och ordentligt ljusinsläpp. Betydligt fräschare än några av mina egna korridorsrum i Flogsta, Uppsala men nakenheten i miljön är så enkel som den bara är hos folk som skiter i allt vad inredningsteve heter för de bryr sig bara om att plugga, ligga, spela gitarr och försöka fatta vad allt går ut på. Svaret är förmodligen att skriva en perfekt poplåt. Arton år senare har jag inte hittat något mer begripligt svar än jakten på en perfekt låt. Founder Effect är inte där än. De gör medryckande, lätt americanastukad pop med enkel produktion och bra melodier. Det låter lite nittiotal, lite sjuttiotal och soundtrack till hollywoodfilm. Ganska mainstream fast ändå lite udda och det gillar jag. I höst är det meningen att en fullängdare ska dyka upp och jag ser fram emot den. Bästa spåret på EP:n är nog Fleetwood Mac-iga Friday night. Ja, det är det bestämt.


Where's the music - Ms. Henrik

Under vintern har jag inte skrivit om musik alls, varit avog till all electro och rent fientlig till kontemporär house. Yuck. Men även om jag alltid varit drastisk och tydlig i mina åsikter så har jag aldrig varit rigid. Det som stinker idag kanske är gödsel för framtidens doftande blomster. Och så länge som jag inte överdoserar på Melodifestivalen och Happy och SHM finns det utrymme i min snåla själ för nya riktningar. Ms. Henrik lyssnade jag en del på för ett år sen, det finns ett gäng popsinglar som verkar balansera på en sträckt lina mellan indiebloggar och P3. Ms. Henrik gör hits klädd i baseballkeps, bokstavsjacka och en fläskig ögonskugga. Det är viktigt att inte fastna i en dräkt, en definierande tvångströja som avgör vem en är. Topplista eller indie, pojke eller flicka, våld eller kärlek. För ett par veckor sen kom senaste singeln, Slow dancing. Det svänger ordentligt om låten, trots namnet. Om några dar är det festivalspelning i Norrköping. Som vanligt är de aningen mindre etablerade akterna placerade tidigt i spelschemat. Ms. Henrik skulle väl passa bättre vid tiosnåret men jag ska försöka ta mig till Tegelvalvet/Pub Wasa på torsdag klockan kvart över sex. Läppstift och syntpop!

lördag 31 januari 2015

Where's the music - Amason

Festivaler är så hialösa med sin fixering vid sommaren. Och varför? Visst, det är fantastiskt när himlen är en oändlig öppen svärta och varma vindar trillar ner över en överförfriskad festivalpublik. Men ofta står vi iklädda engångsponcho och sörplar ljummen mellanöl och försöker se nåt mellan dropparna som samlas på brillorna. Varför inte dra till med en festival i februari?
Bråvallas bastard child, lätt prettoanstrukna men ack så efterlängtade vinterindieversion heter Where's the music och jobbar stenhårt på att etablera Norrköping som en aktör. Det är roligt. De har bokat det hajpade och det heta, det aningen mer svårtillgängliga. Plus Hello Saferide och Tove Styrke. What's not to like?
Ett av banden som vore intressant att se är Amason. Frontas av Hajen-Amanda och Dungen-Gustaf. De släppte en fullängdare för några dar sen. Jag lyssnar igenom den för första gången i detta skrivande nu och är väl inte omedelbart svept med i ett ljuvt poprus, det är alltså av aningen mer svårtillgängligt slag. Men det är samtidigt klassiskt välgjord popmusik, sånt som håller att lyssna på om och om igen. Sånt som kan bli tråkigt efter några veckor eller så växer det till en omistlig vän, en förtrogen att vända sig till i stunder av nöd och ensamhet under åratal framöver. Svårt att säkert veta innan de där veckorna har passerat. I nuläget lutar jag åt att det här kommer att växa sig starkare. Sky city heter plattan, extra fint låter det om bl.a. Went to war och Kelly. Amason spelar på Where's the music, lördagen den 14:e februari.